Alltså idag sprang jag för andra gången på en massa år över 10km. Det var två faktorer spm gjorde att det var en mindre trevlig löprunda, men också en som gjorde den bättre.

 

Börjar med det dåliga. Jag har sprungit den här rundan en gång, och som ni vet, så är både lokalsinnet och minnet när det kommer till igenkännande av vägar inte det bästa. Och på hemvägen kan jag erkänna att jag kände mig 100% vilse i minst ett par minuter. Sen var underlaget katastrof. Dom hade inte bara grusat vägen, dom hade grusat den med smärre stenbumlingar. Mina fötter njöt verkligen sen när det gick över till asfalt.

 

Sen det bra. På ett ställe stod det jättemånga fina hästar som jag stannade och hälsade på. Får man ens hälsa på folks hästar i hagar om de står vid staketet och ser ut att vilja ha lite mys? Hoppas jag inte varit kriminell nu. Hur som helst så klappade jag världens gulligaste lilla ponny med den orangeaste fuxfärgen jag någonsin sett. Jag var full med hästlycka hela vägen hem sen.

 

Nu blev inlägget enbart om min springtur, vilket jag inte hade planerat. Men jag har egentligen inget mer vettigt att komma med. Så nu ska jag fortsätta kolla dokumentärer och dricka saft.