Nämligen rekordet i kortast tid jag suttit på hästryggen innan jag blir brutalt avkastad mitt på den stelfrusna och ytterst ojämna gårdsplanen.

 

Jag satt upp, men Pepsie vägrade att stå till (konstaterade att vi behöver träna på just det nu i efterhand) så jag hamnade snett och halvt bakom sadeln. Pepsie tyckte väl att det antingen var läskigt, eller kalas, hur som helst så kom det en massa stegringar, lufthopp och bakutar. Och inom loppet av 10 sekunder flög jag så fint till marken.

 

Alltså jag tycker så synd om Pauen som helt hjälplöst alltid måste bevittna mina fall. Jag kan knappt föreställa mig hur läskigt det måste vara.

 

Två turliga saker hände. Trots att lag landade på rygg tappade jag inte andan, och trots att Pepsie var helt lös på gården smet hon inte. Så i det stora hela en rätt lyckad avramling.

 

Om man bortser från den svidande smärtan jag har i ryggen och huvudvärken som säkert gömmer sig bakom min dos av huvudvärkstabletter vill säga. Kan konstatera att min 21-åriga lekamen är inte lika ung och hållbar längre. Pepsie borde ha det i åtanke innan hon försöker igen.