När man officiellt inte är hästtjej längre så känns det som att jag behöver något aktivt att fylla ridningstomrummet med. Så jag har (som jag bloggat om) börjat springa lite mer. Inte för någon annan orsak än att tack vare det kan jag äta lite mer mat om dagarna, och mat is life.

 

Idag så hade min kropp fått totalt fnatt, positivt fnatt! Jag hade så mycket energi som jag inte vet varifrån den kom, och tog då tillfället i akt att istället för att springa i min vanliga "jag-bryr-mig-inte-speciellt-mycket takt" faktiskt försöka springa så fort jag kände att jag orkade. Lite över 9 kilometer (sträckan på bilden fram och tillbaka) på 51 minuter, vilket alltså betyder att jag skulle ha kunnat ta en mil på under en timme! Ca. 56,5 minuter för att vara mer exakt. Glad Malena!

 

Och från det ena till det andra, jag har blivit med surdeg. Efter ett par dagars blandning hade den minsann vaknat till liv under natten tills idag, och då kunde jag ju inte annat än testa den.

 

Jag googlade efter brödrecept en stund. Men utan desto mer framgång, så jag litade istället på mina instinkter och blandade i lite smått och gott som jag hittade i skåpet (havregryn, semlemjöl, fint rågmjöl, vetemjöl m.m.). Och det resulterade i rätt så fina semlor. Surdegen gjorde verkligen sitt när det kommer till jäsningen också. Jag hade plattat till dessa väldigt mycket (för hos oss bryr man sig inte i utseendet, bara de går ner i brödrosten så är resten oviktigt) men de jäste ändå upp något otroligt i ugnen. Surdeg är absolut min nya favoritingrediens. Nu måste jag bara hålla den vid liv också...