Nu, första ridturen till ära, så kände jag mig illa tvungen till att lägga på mig något hästigare än slaisk-byxor och gummistövlar. Lite presentabel vill jag i allafall vara.

Okej, nu kanske ni är intresserade av hur dagen gick? Vi kan börja med mötet och ridturen hem, Vi planerade att mötas för att sedan rida en liten sväng för att låta dom vänja sig vid varann. Allt gick bra tills vi möttes, då kom återigen (som jag tjatat om sjuttioelva gånger förr) tre förbannade moppekillar med högljudda trimmade mopeder över åkern precis bredvid vägen. Vid det tillfället blev hästarna lite stressade, men inget jätteallvarligt. Sen när vi gått ytterligare ca. 20 meter, så börjar dom gasa runt i skogen bredvid oss. Och det här var alltså riktigt högaljudda trimmade maskiner dom hade. Jag, Pauen och Anton skrek och svor åt dom allt vad vi orkade, medans vi samtdigit försökte lugna ner våra panikade hästar,.

 

Vi slapp till sist om utan totalt kaos, och resten av ridturen gick förvånandsvärt fint. Men efteråt bad jag pappa ringa och skälla ut personerna som mopedade runt oss (vi visste nog allt vilka det var), farsor är nämligen bra för sånt. Om detta händer en gång till kommer vi att polisanmäla. För dom här pojkarna gjorde detta helt för skojs skull. Dom såg oss väldigt tygligt där på vägen och dom såg också mycket väl att hästarna blev rädda. Jag har inte varit så arg som jag var då på länge. Jag kan helt ärligt säga, att jag hade inte tvekat en sekund på att hoppa av hästen och bara börja skrika, slå och sparka på dom om dom hade kommit fram. Jag tror till och med det kom ett par tårar, så arg var jag. Jag hatar verkligen sådana här människor, hatar!

 

Utöver detta så gick ihopsläppet riktigt bra. Pepsie var lite bitchig som vanligt. Men det hade nog alla av oss räknat med. Men Hansu var jättelugn och tycktes finna sig till rätta snabbt i hagen och i boxen. Vi får bara hoppas att hon fortfarande är kvar i stallet på morgonen, det är ju trots allt många år sedan hon stod i box sist.