Något som jag verkligen försöker förmedla här på min blogg, är hur roligt kravlös ridning kan vara. Att man inte behöver ha mål att kämpa mot, utan bara spendera tid tillsammans med sin fyrbenta polare.

 

Jag är nästan säker på att jag aldrig kommer att ta en enda lektion igen, inte på Pepsie i allafall. Jag har äntligen börjat njuta av ridningen igen, efter över ett års uppehåll. Just för att det är så otroligt kravlöst och för att jag inte längre påverkas av alla andra ryttare som försöker bli bättrem rida snyggare och hoppa högre.

 

Det är så simpelt egentligen. Jag tycker inte alls att det är kul att traggla på för att försöka få ett acceptablet galoppombyte i dressyren. Hellre så pysslar jag på med grundsaker som jag redan är "expert" på som volter, hörn och serpentiner när jag "dressyrar".

 

Samma med hoppningen. Jag har alltid varit hopprädd. Men under mina år som cool ungdom så hoppade jag högt fast jag var rädd. Jag hade en klump i magen varje gång jag red mot ett hinder på över 50 cm. Jag har aldrig kunnat bedöma avstånd, och av den hoppning jag gjort med Pepsie att döma så kan hon det inte heller speciellt bra. Så jag rider heller i trav mot ett kryss och känner mig säker och har kul, än att gå i full fart mot ett 80-räcke och chansa 50/50 på att komma rätt eller helt galet.

 

för ett par dagar sedan hoppade jag faktiskt för första gången på över ett år. Trots att jag är väldigt hopprädd, så är det fortfarande kul att flyga lite ibland, så länge det är på "min" höjd. Mitt lilla kryss på kanske 35 cm var precis lagom för mig, och jag skäms inte länge över att säga det. Vi travhoppade i båda varven. Ibland kom vi rätt, ibland kom vi fel. Men det är okej, eftersom jag bara hoppar för att det är skoj, inte för att bli bättre på det.