När man får en sån här finfin story tåls den verkligen att bloggas om. Det började med att syrran ville testrida Pepsie, och hela turen gick helt smärtfritt fram tills vi var ca. 300m hemifrån. Pepsie skyggade för fåglar som flög upp från diket och Malin föll till sin döds såg det ut som (nej, hon klarade sig nog med smärre skador, men jag ville verka dramatisk).

 

Eftersom vi var nära hem, så hoppades jag att hon bara skulle springa just hem. Men se icke. Hon fräste över vägen (enligt pappa), och som tur var blev hon inte pannkaka och prickigkorv redan då. Hon for en sväng mot Roskulla, men kom på att nej, jag ska tillbaks mot Överesse. Och då kom hon på något vis över åkrarna tillbaka på Storgjutovägen och sen blev det ett varv runt nya travbanan för att sedan vika av i de djupa esseskogarna.

 

Där blev det en smula oklart, men hon hittade ut på en väg som jag och Pauen ridit ett par gånger som leder ut till "centrum" av Överesse. Sen sprang hon väl runt och skrämde skiten ur esseborna tills kusin Caro och Sofi fick fast henne vid "Pallens".

 

Sist men inte minst så fick jag leda en dyblöt Pepsie till deras stall där hon helt beskedligt lunkade in i transporten för att sedan kliva ut på hemmaplan i tryggt förvar.

 

Resultatet av detta? Svettig och helt utmattad ponni, men litet sår på höger bak och garanterad värk i benen i några dagar framöver.