Jag är verkligen ingen byxmänniska, eller egentligen, jag är ingen jeansmänniska. Jag har försökt att bli en jeansmänniska flera gånger, men det håller aldrig i sig. När jag var runt 12 och kunde börja shoppa på ungdoms/vuxen avdelningarna så tändes det en liten jeansglöd inom mig - det fanns ju så mycket mer och snyggare varianter än de på barnavdelningarna. Sen i högstadiet gick jag konstant i joggingbyxor. Till och med på mina skolfoton hade jag joggingbyxor. Skäms lite över det faktiskt...

 

Mitt enda år på gymnasiet och i början av första året på den skola jag nu går tredje året på (som 16-18 åring), så kom jeansen tillbaks lite smått i mitt liv. Men på den tiden hade jag dessvärre blivit så kroppmedveten att jag kände mig obekväm i majoriteten av alla jeans jag hade. Men körde på i allafall, eftersom jag ville se någorlunda prydlig och välklädd ut.

 

Nu har jag inte haft ett par jeans på mig på säkert ett år. De är allt för osmidiga, jag kan inte böja mina knän ordentligt, eftersom jag "välsignats" med en massa extrafett precis runt mina knän. Känslan när magen hänger utanför då man sitter är outhärdlig, så tack, men nej tack! Inte ens jeggings gillar jag.

 

Men andra byxor i stretchigt bomullsmaterial, leggings eller baggy byxor tackar jag inte nej till. På bilden ovan visas ett par stycken från dollskill som jag gärna skulle kunna lägga mina vantar på om jag var snuskigt rik.